Världsfred börjar på eftis. Eller egentligen redan på dagis – men allra senast under den tid barnen går i lågstadiet. Grunden till ett fredligt och demokratiskt samhälle formas nämligen inte i riksdagen, utan i vardagen – under barnets allra första år. På dagis, i skolan och inte minst på eftis, som är en central men ofta osynlig del av barns vardag, läggs byggstenarna för social kompetens, empati och respekt för andra människor.
Det är i unga år som barn utvecklar sin känsla för rätt och fel, för sitt och andras, för rättigheter och ansvar. Hjärnans utveckling fortsätter visserligen upp i vuxen ålder, men grunden för hur vi förhåller oss till varandra formas tidigt – inte minst genom att barn ser hur vuxna sätter gränser, hanterar konflikter och skapar trygghet.
Det sägs att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. I Finland består den byn av småbarnspedagoger, lärare, fritidsledare – och i allra högsta grad också av de vuxna som arbetar på eftis. Trots det glöms eftis ofta bort i diskussionen om utbildningens roll för samhällsbygget. Det är ett misstag vi inte har råd att göra.
För många barn är eftis den plats där de tillbringar större delen av sin vakna tid. I denna mer informella miljö finns ett större utrymme än under skoldagen för lek, socialt samspel – och de konflikter som naturligt uppstår när många viljor möts. Här får barnen öva sig på att samarbeta, lösa problem, uttrycka känslor och ta ansvar – färdigheter som är avgörande för både individens och samhällets framtid.
När vuxna i barnets vardag – på dagis, i skolan och på eftis – agerar tryggt, konsekvent och medvetet, förstärker det de värden barnet förhoppningsvis också får med sig hemifrån. Då byggs en konkret förståelse för att samhället bygger på gemensamma regler, hänsyn och ansvar. Men om dessa vuxna saknar tid, resurser eller stöd, finns risken att barnet i stället lär sig att samhället inte är att lita på.
Det är ett svek – inte bara mot det enskilda barnet, utan mot framtiden. Den som växt upp med känslan av att behöva klara sig själv, som har lärt sig att det lönar sig att skrika högst och bevaka sin position, kommer sällan att känna något större ansvar för att bidra till ett gemensamt samhällsbygge. Därför måste tillgång till kvalitativ eftermiddagsverksamhet – läses: bra ledare i tillräckligt antal! - vara en självklar rättighet för alla barn – oavsett var de bor eller vilken socioekonomisk bakgrund de har.
Vi pratar ofta med stolthet om den höga kvaliteten i den finländska utbildningen. Våra lärare åtnjuter – med rätta – hög respekt, och småbarnspedagogerna har också börjat få det erkännande de förtjänar. Men fortfarande är personalen inom eftisverksamheten en sorgligt undervärderad grupp. Det är paradoxalt – eftersom det är just de som varje dag tar vid när skoldagen slutar, och med stort engagemang fortsätter bygga det sociala fundament som undervisningen vilar på. Det är dags att vi ser dem och visar dem uppskattning för vad de faktiskt är: pedagoger inom fritidsverksamhet. Människor som varje dag arbetar med barns sociala utveckling i en miljö där relationer, gränssättning och stöd sker i realtid, utan klassrumsväggarnas struktur. Deras insats är avgörande – inte bara för tryggheten på eftis, utan också för gruppdynamiken i klassen och barnens känsla av tillhörighet och fortsatt sunda sociala utveckling.
Barn som växer upp med trygga, kunniga och motiverade vuxna som har tid för dem, har de bästa förutsättningarna att utvecklas till balanserade, toleranta och resilienta vuxna. Och just därför måste vi som samhälle säkerställa att det finns resurser för att pedagoger och ledare ska kunna möta barnens behov – även i de till synes små situationerna: då det blir kiv om spaden, när märkeskläder plötsligt är avgörande för att få vara med, eller när en vänskap måste repareras efter ett sårande ord. Det är i dessa ögonblick som värderingar formas. Det är där social utveckling sker – och där grunden till demokrati läggs.
Därför räcker det inte att eftis finns. Verksamheten måste hålla hög kvalitet. Personalen måste ha rätt kompetens, tillräckligt med tid – och det stöd de behöver för att orka i sin viktiga roll. Och därför måste vi också börja behandla eftis som det det är: en samhällsbärande verksamhet som förtjänar respekt, resurser och långsiktig trygghet – både för barnen och för de vuxna som gör arbetet möjligt.
Katja Salojärvi
Verksamhetsledare, Norr om Stan rf
Texten är en del av kampanjen Eftis 20 år under läsåret 2024-2025. Läs mer om kampanjen här
Sydkustens arbete för morgon- och efermiddagsverksamehten finansieras av Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne rs
